Bild på Morihei Ueshiba Med tanke på vilket äventyrligt liv Morihei Ueshiba hade, kan man bara häpna över att han dessutom hann ägna tillräcklig tid för sitt livsverk, Aikido.

Född i Tanabe 1883 (1 november) som äldste son till lantbrukaren Yoroku Ueshiba och hans hustru Yuki Itokawa fick Morihei lära sig sumo och simning av sin far när denne tyckte att sonen blivit alltför andligt lagd efter att ha vistats i Buddisttemplet i Jizodera en tid vid 7 års ålder.

Efter detta blev Morihei's utbildning mer av det vanliga slaget och slutligen gick han ut med diplom från Yoshida Abacus Institute för att börja sin första anställning vid Tanabes skattekontor. Han kastade dock sina blickar litet längre och slutade 1902 för att i stället fara till Tokyo och söka sin lycka. Väl i Tokyo startade han ett eget företag, Ueshiba Trading, som handlade med kontorsmaterial. Vid sidan av arbetet tränade Morihei Jujutsu och Kenjutsu i Tokyo, men hans tid där blev inte lång eftersom han insjuknade i beri beri och var tvungen att återvända hem till Tanabe för sin konvalescens. Väl hemma gifte han sig med en gammal barndomsvän, Hatsu Itokawa.

Den nygifta Hatsu fick dock inte ha sin make hemma särskilt länge, för så snart Morihei tillfrisknat och återfått sin styrka lät han enrollera sig i armén (37:e regementet, Fjärde Divisionen i Osaka) 1903. Han gjorde väl ifrån sig som soldat, fick gott rykte och var korpral 1904 när det rysk-japanska kriget utbröt. Vid fronten skötte han sig med enastående mod och befordrades till sergeant. Under tiden i armén tränade Morihei Ju-jutsu så ofta tillfälle gavs.

1907 tog Morihei avsked från krigsmakten och återvände till Tanabe, hustru Hatsu och den övriga familjen. Han arbetade på faderns gård och var aktiv inom lokalpolitiken.

Pappa Yoroku var ju intresserad av Budo, som tidigare sagts, och han lät bygga om ett uthus på gården till dojo och hyrde Kiyoichi Takagi att träna Morihei i judo. Förutom dessa privatlektioner studerade Morihei vid ett flertal andra dojos.

1910 födde Hatsu parets första barn, dottern Matsuko, och Morihei började kasta sina blickar norrut, mot Hokkaido, där jungfruligt land lockade nybyggare och nya äventyr väntade.

År 1910 meddelade Morihei att han ämnade ansluta sig till en grupp nybyggare på väg till obrutna marker på den nordliga ön Hokkaido. Entusiastiskt kastade han sig in i arbetet och kunde två år senare leda över 80 människor till en plats vid namn Shirataki. Bara resan från Tanabe till Shirataki tog två månader och väl framme fick nybyggarna bokstavligen starta "från början" - i Shirataki fanns ingenting mer än obrukad vildmark.

Under de påföljande fem åren lyckades nybyggarna i Shirataki skapa ett fungerande samhälle med hästuppfödning, mjölkproduktion, skogsavverkning och sågverk, skola och affärsgata. Morihei var hela tiden med och ledde såväl planering som arbete. Under denna tid mötte han även Sokaku Takeda för vilken han senare studerade Aiki-Jutsu på skolan Daito-ryu.

Den 23 maj, 1917 ödelades det blomstrande Shirataki fullständigt av brand och Morihei blev, som medlem av byns fullmäktige, åter fullt upptagen med att återuppbygga samhället. Hustrun Hatsu födde parets första son, Takemori, i juli 1918.

Mitt i all denna aktivitet fick så Morihei nyheten om att hans far, Yoruku Oeshiba, låg svårt sjuk. För att hinna återse honom lämnade Morihei Shirataki i november 1919 efter åtta år och for med största möjliga hast hem mot Tanabe.

På resan mötte han, i Ayabe, den man som kanske mer än någon annan skulle prägla hans liv och tänkandet, Onisaburo Deguchi, ledaren för den populära nya religionen Omoto-kyo (Shintoistisk gren). Onisaburo Deguchi var berömd för den speciella meditationsteknik som han lärde ut, den s k chinkon kishin (ungefär "att lugna anden och återvända till det gudomliga")

Efter faderns död den 2 januari 1920 kände den förtvivlade Morihei ett starkt behov av ett mer andligt liv än det han fört hittills. För att uppnå detta flyttade han och Hatsu med barnen, som nu tillökats med ännu en son (Kuniharu), till Ayabe där de bosatte sig i ett hus på det heliga området som hörde till Omoto-kyo.

På Onisaburos uppmaning öppnade Morihei nu sin första dojo som inrymdes i boningshuset. På Ueshiba Academy gavs främst nybörjarkurser i kampkonst, eleverna var alla medlemmar i Omoto-kyo. Ryktet spreds dock efter ett år att det fanns en exceptionell kampkonstmästare i Ayabe och det medförde att träningen utökades och fördjupades samt att deltagarna nu kom vida ifrån.

Mitt i all framgång med dojon drabbades Morihei och Hatsu av tragedin att se sina två söner - tre och ett år gamla - insjukna och dö. Den personliga tragedin kompletterades med att myndigheterna slog till mot sekten och arresterade Onisaburo. Lyckligtvis påverkade detta inte Ueshiba Academy. Morihei fortsatte att undervisa samtidigt som han ägnade sig åt att administrera och bruka ett stort landområde för att hjälpa Onisaburo. På detta sätt kunde han förverkliga en av grundsatserna i sin livssyn, att det finns en förenande harmoni mellan kampkonst och jordbruk. Hans utövande av kampkonst blev mer och mer "andligt" under denna tid och han lösgjorde sig från Yagyu-ryu (Svärdsskola) och Aiki-Jutsu på skolan Daito-ryu för att i stället utveckla ett eget system. 1922 benämndes detta system "aiki-bujutsu".

Onisaburo hade visionen av en ny värld och i februari 1924 drog han och Morihei iväg på en expedition till Manchuriet och Mongoliet för att där finna det nya, heliga landet (Hatsu stannade, som vanligt, hemma med barnen Matsuko fjorton år och Kisshomaru tre år till dess bud skulle komma att familjen skulle flytta igen). Den 15 februari anlände de till Mukden där de slog sig samman med Lu Chang K'uei, en manchurisk krigsherre som ledde den mongoliska självständighetsarmén in i landet. Morihei gick under det kinesiska namnet Wang Shou Kao. I juni råkade dessa dock i en fälla i Baian Dalai och Onisaburo, Morihei och fyra andra greps av de kinesiska trupperna och dömdes till döden.

Strax före det att dödsdomarna skulle verkställas blev det japanska konsulatet informerat och ingrep. Onisaburo och hans följeslagare blev frigivna, överlämnades i japanska händer och hemsända på "konsulatets bekostnad". Det stora mongoliska äventyret var över.

Efter att ha återkommit till hemlandet från Kina fortsatte Morihei att kombinera jordbruk med kampkonst. Han hade nu även börjat studera sojutsu (d v s spjutteknik) vid sidan av kenjutsu och jujutsu och detta inkorporerade han i de tekniker som användes vid Ueshiba Academy.

Morihei var djupt påverkad av upplevelserna i Manchuriet, framför allt av erfarenheterna han fått när han varit under direkt beskjutning. Han ansåg sig ha fått en förmåga att "se" ljusspår förebådande ankommande kulor, ett slags varsel alltså. Detta och andra händelser av andlig art gjorde att han allt mer utforskade sin egen intuition och andliga kraft.

1925 fick Morihei ett rejält bevis för sin intuitiva förmåga att förutsäga rörelse när han accepterade en utmaning av en officer som var kendomästare. Utan att egentligen engagera sig och slåss lyckades Morihei besegra sin motståndare genom att förutse var attackerna skulle sättas in.

Direkt efter denna seger gick Morihei för att tvätta av sig vid en källa och väl där fick han en unik upplevelse av att bada i ett gyllene ljus som föll ned över honom från himlen. Han kände sig pånyttfödd, som om hans kropp och själ hade förvandlats till guld. Insikten att universum är ett med det egna jaget stod klart för honom och han förstod de filosofiska principer som aikido grundar sig på.

I och med denna uppenbarelse ändrade han också namnet från aiki-bujutsu till aiki-budo.

Aiki-budo fick många anhängare. Bland de mest kända var amiralen Isamu Takeshita. Genom dennes försorg blev Morihei inbjuden till Tokyo där han höll uppvisningar hos den förre premiärministern Gombei Yamamoto. Som om inte det var nog gav han även tre veckor lång serie av lektioner i kronprinsens palats. Detta fortsatte under 1926 då Morihei tränade elever vid det Kejserliga hovet, armén och flottan samt andra välsituerade kretsar. Hans framgångar blev så stora att han såg sig tvungen att flytta till Tokyo 1927 och efter ytterligare två år kunde han öppna en egen dojo i Kuruma-cho.

Under de närmaste åren flyttade Morihei runt flera gånger med sin dojo och det var under denna ambulerande tid som han fick besök av Jigoro Kano, judons grundare. Kano var så imponerad av vad han hade sett av Moriheis tekniker att han sade "Detta är min perfekta budo" och dessutom sände två av sina egna elever, Jiro Takeda och Minoru Mochizuki, till Morihei för att träna aiki-budo. Tack vare en av sina nya elever, generalmajor Makoto Miura, blev Morihei utnämnd till instruktör vid Toyama Military Academy.

1931 invigdes den färdigställda Aiki-budo dojon - Kobukan - i Wakamatsu-cho på samma plats där huvuddojon står än idag. Och en febril verksamhet tog vid, inte enbart i Kobukan utan även i alla de andra dojo i Tokyo och Osaka som hade startats. Förutom sina uppdrag vid militärakademin undervisade Morihei även vid Osakas polisstationer, vid Asahi-tidningen i Osaka samt inom bankvärlden. Kobukan blev dock känd som "helvetes-dojon" pga den otroligt intensiva och krävande träningen som utövades där. Det var förresten i Kobukan 1939 som, den då 19-årige, Koichi Tohei började träna Aikido hos Morihei.

30-talet var en extremt framgångsrik tid för Morihei både vad gäller hans personliga mästerskap samt det faktum att hans aiki-budo blev otroligt populärt. Polishögskolan tog upp aiki-budo som ett av ämnena på schemat. Nya dojo sattes upp över stora delar av Japan. 1939 inbjöds Morihei till Manchuriet för att uppträda vid en uppvisning av kampkonster och det var vid detta tillfälle som Morihei besegrade sumobrottaren Tenryu och höll honom med ett finger. Morihei fortsatte att besöka Manchuriet flera gånger, t.o.m efter krigsutbrottet. Sista gången 1942 demonstrerade han aiki-budo för kejsaren Pu'Yi.

Aiki-budo togs upp i Butokukai 1941. Butokukai var en statlig inrättning som i sig förenade samtliga kampkonster i Japan. I samband med detta började man för första gången tala om begreppet aikido. Flera förändringar skedde i och med krigsutbrottet. Många elever försvann till fronten och ett antal dojon stängdes. Moriheis son Kisshomaru fick ta över ansvaret för Kobukan och själv flyttade Morihei till Iwama där han bodde tillsammans med hustrun, Hatsu, i en ombyggd lada till dess kriget var över.

Ingen skall dock tro att han satt med armarna i kors i Iwama, utan Morihei satte igång med att uppföra Aikidons tempel. Denna byggnad innehåller själva helgedomen ubuya (ung. födelserummet) samt en utomhus-dojo, Ibaragi Dojo. Fyrtiotre gudar och gudinnor finns i helgedomen och utgör aikidons beskyddare. Allt planerades av Morihei in i minsta detalj. Hela konstruktionen följer kotodama´s principer, triangeln, cirkeln och fyrkanten. "När triangeln, cirkeln och fyrkanten förenas i sfärisk rotation uppstår ett tillstånd av fullständig klarhet. Detta är grunden för aikido." enligt Morihei.

Efter krigsslutet stod kampkonsternas utövning tämligen stilla. Kobukan Dojo hade klarat de massiva bombningarna av Tokyo men utnyttjades som bostad av ett trettiotal hemlösa familjer så det tog lång tid innan träningen återupptogs. 1948 fick man dock tillstånd att återuppta verksamheten och Tokyo dojon döptes om till Ueshiba Dojo and World Headquarters of Aikido. Den nya organisationens namn blev Aikikai.

Morihei återupptog sina resor runt Japan 1950. Han undervisade, föreläste och gav uppvisningar. Ju äldre han blev desto större eftertryck lade han på kärleksfullheten i aikido och påpekade gärna att ai-tecknet kan läsas som kärlek likväl som harmoni.

1954 var det dags för högkvarteret att byta namn igen och Tokyo dojon blev the Aikikai Foundation; the Hombu Dojo of Aikido. Och en ny renässans för aikidon startade såväl inom Japan som internationellt. Morihei fortsatte att ge uppvisningar och 1960 sändes ett TV-program, "The Master of Aikido" som helt ägnades åt Morihei och hans konst. Under 60-talet fick Morihei mottaga många hedersbevis. Kejsare Hirohito förärade honom Shijuhosho- priset 1961, vilket tidigare endast tre personer inom kampkonsten har fått mottaga. Till Hawaii kom Morihei på inbjudan av Hawaii Aikikai 1961 där han introducerades av Koichi Tohei och mottogs med stor glädje av alla. Året därefter firades hans 60-års jubileum som kompkonst-utövare och 1964 erhöll han ett särskilt pris av Kejsare Hirohito för sina insatser inom kampkonsten.

Hombu Dojo i Tokyo byggdes om 1967 och ett särskilt arbetsrum och sovrum färdigställdes för Morihei. Tyvärr fick han inte använda dem särskilt länge. Han var åttiofyra år gammal och började känna av det. Vid en aikidouppvisning på Kokaido i Hibiya 1968 gjorde han sin sista teknikdemonstration.

Religionen var dock inget O-Sensei såg som en förutsättning för att träna aikido, även om han talade om den framförallt på sin ålders höst. Detta har många elever vittnat om och entydigt sagt att de sällan förstod vad ämnet gick ut på.

Trots att O-Sensei under sina sista levnadsår var svårt sjuk i cancer fanns där en glöd som gav honom kraft att driva sitt arbete framåt.

Den 26 april 1969 kl. 17.00 avled han stilla vid åttiosex års ålder. Hans aska gravsattes i Ueshiba, familjens tempel i Tanabe. I juni samma år avled även hans hustru Hatsu.

Efter O-senseis död, blev hans son Kisshomaru Ueshiba-sensei den andra Aikido Doshu (överhuvud).

Några år efter Morihei Ueshibas död delades Aikidon upp i ett antal skolor och riktningar.